Article Image
Mej, werldens skenane ros sag jag framför Herrans atarvel7 sade den frowmme gamle biskopen. J:g såg den losa ined en engels sken. De unga flickorna aingo till nädens bord att förnya sitt döpalseförbund; der war ros och lilja på de fara finder; en ung flifa säg med beta sialens fuda renhet och kärlek upp mot fin Gud, det war utirydet af den högsta och renaste färlef! Bålfignad ware den! fade den wife, ännu bar bod ingen af eder nämnt werlrens slönaste ros. DÅ inträdde i rummet ett barn, drottningens lilla son; tärarne runno på hans finder; ban dar en stor upvslagen bok med band af samamct och med stora filf werhäktor. eMsrer!? fade den lille, 0, hör hywad jag bar fäftlt och dornet salte fig wid fången och fär: ur bofen om honom fom öfwerlemnade fis sjelf år korsets dör, för att fråtfo menniskorna, äfwen ofödda slägter. Större iärlef gifwes ej! Och det gid ett rosenskinmer öfwer drottningens finder, och hennes flara, sirälande ögon sano från bokens blad werlidens skonaste 108, framsprungen frän Christi blod på forfer. Jag fer den! fade bon. Aldrin bör den, som sar den rosen, weridens skönaste. ———— — — —— — —j—

6 september 1856, sida 4

Thumbnail