Norrländska Korrespondenten – 6 september 1856, sida 3

m — FfF3 detta blod. Ej hesler år det den undere blomma, för b rilken mannea i år och dagar, i länga sömnlösja nätter i den ensamma kammaren offrar fir lif, mee tenskarens magiska rog!? Jag wet bwar den blomftrar, sade en locklig moder, fom med fit späda barn nalfades drottningens fjufbidd. Jag wet hwar fon finnes, denna werldens flåras ste, uttrydet af den hoasla och renare ktarlet. Den biomurar vå detta sota barns blossande finder, då der, siyrkt af sömnen, slär ögonen upp och ler mot mig med hela fin färtef! Sfön år wisst denna rod, men en ännu stönare flanes! jade den wise. Ja längt ffönarel ja de en af qwinnorna. Jag bar fett den, men den war blef, fom therofens blod; på drottniagens finder sag jag den; hon hade aflagt fin kungliga trona och bar sjelf i den langa sorgfulla namen sitt sjuka barn, under tärar betjande Gud för den älskade. få som en moder deder i sadant ögonblick af ängest. Ja! stor och widunderlig i fin matt är sorgeus hwita rod, men Judd är det icke den!