främmande jord öppnat fig för att her bergera den unge wandraren i dess tidiga graf. Ännu en sat innehöll brefwet — en härlock, en smärtans och dödens relik. Sostern är nu en gammal enka och silfwerhär ligga om hennes bleka kind; pon har lefwat mänga, mänga är sedan den uden; bon bar hwudt wid en annans bröst, med trofasihet och lärlek blickat in i en annans öga och waggat barnbarn på sitt fad. Men minnet om pennes barndoms lekkamrat, om den une ge brodren, som dog i ett främmande land, har aldrig öfwergifwit henne; ofta har ett älskadt barnbarn fran bennes sköte blicket upp tid Carlwagnens him melstecken, och frågat henne: Såg mig, mormor, bwarför får du en tår i ditt öga, når du fer upp till de wackra sijernornat eller med varnolig fromhet betraftat den swarta härlod, fom nu är torr od) bick, men jom i hennes ögon bar all den glans, hwarmed den fol på ynglingens lifofrista find. Hon, ven lefwande, har blifvit gammal; han, den böre, har lemnat efter sia ett ewigt unge domligt minne, och hon kan ide läta bir alt tro, att när den timman kommer, då