Norrländska Korrespondenten – 6 september 1856, sida 2

när böljorna rullade från land, tånkte han vå om ite en ar dem skulle nå tid den fjerran fund, der han bade bem. Han trodde ide på lifwet, men han hoppades att nå bemmet, att dö der; une der de prakifulla Oranzeträden älskade ban att fördjupa fly i tankar om den stilla studerkammarn eller om den anistrande wintersnön i fäderneslandet Får det trofasta hjertat finnas tusende band, der lättsinnet icke ser ett enda. Och sostern säg hwar qwåll på fiur stjernan, och hon tyckte att den blickade så hoppfullt henne till möte. Då kom en dag ett bref längwåga ifrän. Det tycktes blifwa få tungt i syuerns hand — oct war tungt som saknaden sielf — och det stora svarta inseglet tycktes fe på hennc med medlidsamma blickar och saga till henne: Betank dig wål, innan du rer wid mig. Och då hon öppnade brefwet, då war det fom om uda de små boknafwerna ogerna wille komma fram, jör nit i der främmande spraicts ton.ri berätta att brodren war dod, atrt en frammande himmels aftonskym tag mottagit hans futa fud, att eu främmans de yand tillslutit de kära Ögonen och en