Norrländska Korrespondenten – 6 september 1856, sida 2

be en tur ensamma tiljjammans. De wandrade tysta, ty tankan på skiljsmes-. fan, hwars waraktighet ide kunde bes råfnas, men som det bekymrade hjertat lätt frestades att tänka sig först tillända i ewigpeten, band deras läppar. Då de kommo i husets dörr, stadnade de och sägo ännu en gång upp til den klara himmelen, öfwer hwilken nu for et aläinjande stjernjal. Brodren tog iv: sterns hand och fade: Ser du de klara stjernorna decuppe? De fyra bilda ett pelt oh halla sig samman på Himlen, medan de tre ila förut och fyra de of riga i stjernehafwet. När dessa stjernor stå klara på håsthimlen och de guldklädda tråden fe upp tiu dem, då år jag An tingen död eder wånd ater till dig. Till dess war tälig och hoppas. Han resie bort till te orter, hwarest der är mildt ech warmt, od der winterna snö fan bettektas fom ett skamt af naturen. Men bjertan gif woas, som ant: bland all glädje och njutning ber lnandigt rop.: Hem, jens. Han kände fig öf vergifwen; hun tyäte om att ga wid stranden för utt fe fartygen segla pem och yan mipuanade dem deras lycka;