Norrländska Korrespondenten – 6 september 1856, sida 2

stulle läggas deri, att få bwila under skug giga trän, der solen funde skina mel. lan bladen ned på dans graf, fäglarna siunga öfwer honom och den fyliga ffugs gan hålla blommorna jriska — o, hwad der stulle wara trefligt oc) godt, fade han då. När han talade sålunda, då flödade systerne tårar, få ogerna hon än wille låta honom je dem, och hon före brädde honom, att han wille skiljas frän henne. Jag tyder, fade han då med ett drömmande leende, utt förft då fom mer bimlen oss närmare, när den icke längre är tom oc obebodd for og; Når wi der hafwa dem wi alska, hur ofta må då ide wär längtande tanke sträfwa uvv till den? Men stundom lade Han fut bufwud ud heunes stuldror och gret öfwer sitt unga lif. Sluttigen denåmde man, act han skulle resa till ett varnare, blidare luftstreck, til Jtallen, för att, om möjligt, återwinna fin förlorode hel sa. Han wide icke gerna; han önskade fa dv hemma, få DÖ Lo tos men De gagnade ide, yan maste resa. Hade hon dock kunnat följ: honom och Föra honom, men det tunde icke ske. Om aftonen före yans afresa gingo