Norrländska Korrespondenten – 30 augusti 1856, sida 2

på något fått vilja h)Ua nåjon aseetisk ensidighet i uppfattningen af MAriftendomen, kunne wi dock ide annat ån beprisa den dagg af Helig wåisignelse, fom den tidiga bönen medförer. Också har morse gonstunden af alla utmärkta Guds tje. nare, säsom David, Luther, Spener, ur denna soyndunkt hällits öyr oc kostelia. Uthälligbeten af deras tidiga samtal med Gud war, från en sida sedt, den hem liga grunden till uthalligbeten i deras audliga wandel. De öfwergäfwo icke Gud od Gud öfwergaf ide dem. Å andra sidan härrör få många såristnas obeftändisher, tröga tillwext och wanmakt från deras förfjummelfe af bönens Heli: ga pligt. Deras böner äro alltför har stiga, obestämda, sälljynta, kallsinniga. Deras samtal med Gud sakna ihärdigt adwar, de waa värda den gäfwa fom redan år dem gifwen och hwillen skulle med all flit underhallas och sorökas, de öfwa ide fin tro med nog träget begrundande och tillampande af Guds nådelöf. ten i ordet. Derfore blir deras wan Del till stor del en wardring i egen frafi oc de: andeliga lifwet li. er, tynar, ja, förfinar. — Ett af skälen tid der na be