nes tillstånd allt mer och mer betänlligt, ill def hon ide längre förmådde fortsätta hemfärden. Kl. ti på afton stadnade våra resande wid en backsufwa i Läby oden nåra intill landewägen. Här blef bet fullt allwar; ty stunden war kommen, på hwilken denna hustru, för andra gången, skulle skänka jorden en ny inne wånare och himmelriketgen ny darftagare. Mannen, som genast tillkännagaf fin brydsamma ställning och begärde inträde hos hyddans egare, erhöll ert hårdt afslående hvar med hänwisning till en annan, strort bredwid belägen, stufwa; men här fid han ide ett ord till swar. Emedlertid hade den arma qwinnan på landewågen tätt inwid en menniskoboning, i nattens tostnad, under Guds klara stjernhimmel uppfyllt fin moderliga bestämmelse. Hennes jemmetrop, blandadr med barnets skri och den stackars mannens tårar och böner utanför fenstret, kunde icke röra, ide beweka något hjerta derinne till förbarmande. Öfwergifwen och tröstlös skyndar han då ned til byn och träffade, genom Försynens stickelse, den boning, som ännu aldrig warit otillgånglig för nödens barn. Nämndemannen Matis Janssons hustru i Westerby stiger upp och hastar till den hjelplesa 24:åriga barnaföderskan derute fom nu en half timme stätt fåme pande på knä emellan lif och död med fostret på hårda lärrbotten, utan ett for derstrå till nederlag. Sedan wår wålgös rarinna hunnit stilja fostret ifrån det Iefamliga föreningsbandet med modren, Uppe lät hon sin warma boning ech mjuka bädd för begge, skötte dem omsorgsfullt under de swära följderna efter en flif förlossning, och blef så i Gudå hand ett red: ffap till tvenne menniskolifs frälsning. Söndagen den 3 Aug. befordrade hon den nyfödde gossen till det christliga do. pet, och samma dag på eftermwdagen lunde modren, dock i liggande ställning på en bädd i godt äkdon, enligt en fun nig barnmorskas tillstyrkan, äterwända till Osterby gård i Åland. Om wi å ena sidan med glad tacsam het måste erkånna det christliga förbars mande, som räckte en hjelpsam hand åt de nödställda, få funna wi å andra sidan icke utan helig indignation tänka på den oerhörda hårdhet, hwarmed wåra resande bleswo afwisade, ader de först sökte mens niskor. Men det är i sanning tillifa Djupt nedflående, att weta oss hafwa werkat för christlig upplysning och förädling, och dock se wårt bemödande få fruktlösi. Wi hafwe ingen anledning att betwifla den dedröfwade mannens detaljerade uppgift om detta sorgliga uppträde, fom hade funtat slutas på ett förffrådligt fått, och de trsäfter, hwarmed de obarmhertige nu söka ut bemantla sitt förhållande, skola ide jena till annat, ån att föröka deras anwar inför Gud. Otron har alltid invändningar i beredskap; men de gälla öga och frola alls ide gälla på den flora vagen, då bet heter: Hwad I ide bhafe ven gjort en of dessa ringaste mina bröer, det hafwen I ide heller gjort mig. — — — — — Följande rysliga berättelje, om ett sÖ — ;:i U —