— -LN-N-NB ee fara wisade den tillrådligt, oh det war få mocket lättare ott följa lejoninnan på blorspären, fom hon undwifit de tätare ställena i slogen, alltid gätt nedåt, och emellanåt, lemnat märke efter sina fall. Jag upptäckte snart att bon gått på tre ben, att bon alltid fallit på wenstra sidan, och art det trossade skulderbladet gjort en fördjupning i jorden, ywar gång hon fallit. Jag ansäg att min fula gått in wid bögra arelfogningen, fnedt genom bröftet, och ut genom wenstra axeln, fom frog sats. Död eller lefwande kunde hon icke wara längt borta, det war tid att wara pä sin wakt, spären borde ide förloras, och hon skusle följas få att Hon alltid war framför eller nedom mig. Derföre, när wi fommo till en dunge, tienlig att dölja henne för wära ögon, lät jag min spahi kasta stenar, för att locka fram henne, etter få henne att ryta, om hon funnes der. Detta knep lyckades fullfomligt. Jag hade gått öfwer en slätta der lejoninnan linge legat, att dömma efter det blod hon lemnat efter fig och kom til brynet,