ÄÅ tande på mitt skott, och mitt öfwade öra ensåg lejoninnan dödligt särad. Jag hade kunnat stönja scioninnan, få länge hon stod, bon skymdes nu af träden, när hon låg, och jag hörde hanne ryta och wäsnas på ställct; alltsä war bon swårt särad. Som jag icke wid en sädan fund wide nedstiga med henne till de döda, och ansäg det flokast att dröja till morgonen, då det skulle bli dager, för att gifwa benne dödshugget, om hon ännu lefde, få äterwände jag till mina mån, fom hört allt, od menade lisom jag, att lejo ninnan tillyörde of. Glädjen blef stor wid wår hemkomst till duaren, qwinnorna begärde att på morgonen få komma med till berget, för att få se djurct, innan buden aftogs, och wälja läckerbitar af dess fött. Den 31, före soluppgängen, anlände jag nära till stället der lejoninnan fallit, och hade med mig duarens män och qwinnor. Sedan jag förmanat alla att icke nal. kas mera, gick jag med min spahi till blatsen, der djuret siipat. Den war öfwergifwen, men en dam ef blod ut