VV DN bwad jag kände, då jag sökte kornct på min karbin och icke säg det. Jag mårfte knappt ändan på piporna; ännu ett par minuter och jag säg ine gentiag alls, då lejoninnan funde wara der, bredwid mig, att taga med handen. Det gick icke an att tweka ett ögonblid, jag vette mig äfven och gick rakt på djuret, sä safta fom möjligt och beredd att gifwa eld. Sedan jag gått fem eller fer steg och undersökt skogens täthet med ögonen, mårfte jag hälften af bennes kropp mel fan tvenne träd. Lojoninnan war upprätt od orörlig, hörde utan twifwel mina steg, men kunde ej förstå hwad det war. Hennes hufwud war doldt för mig ända till skuldran, hwarwid jag tydte mig urskilja fogningen. Hjertat war der. Jag stöt så noga jag kunde, och så mycket jag förstod, i arelfogningen. Förgäfwes lutade jag mig för att fe, under röfen, werfan af min fula, för att skicka en ny, men säg ingenting. Emellertid swarade ett lofwande ry