Norrländska Korrespondenten – 20 augusti 1856, sida 2

komma tillbaka samma wäg och gå in i högskogen omkring kulan. Då hon förswann under träden. satte jag mig vå stenen och beredde mig att möta henne. Jag befann mig midt uti en skog utan slätta, utan tydlig dager, och märkte blott en del af oren, fom låg fom åtel, ecbue ru den war endast några steg från mig. Jag förstod att det skulle bli omöjligt att stjuta twå fulor på lejoninnan, och att första skottet borde döda eller göra henne oskadlig Tiden hade fortgätt od natten begyne te, då lejoninnan röt nedom mig, och nära det slället, der de twå oxarne lemnats ät gamarna. Kort derefter hörde jag bullret af def steg under träden; sedan, under det hon nalkades, ett doft och regelbundet fort, fom ej war annat ån hennes andedrägt. Jag ansåg henne femton feg från mig, riktade min farbin ät hennes häll, för att wara färdig att gifwa eld då hon skulle synas. Det war bestämdt att denna jagt skulle blifwa full af oro, och ni gissar lä::