En seglifwad lejoninna. (Ur Julius Berardå äfwentyr i frans syska Afrika). Den 29 Juli på aftonen, då jag bes redde mig att återvända till Konflantis neb, intogs mitt tål: af fem eller fer qwinnor, fom gräto beta tårar, liksom en stor olycka bändt vem, Min första tanke war att de kommo att förkunna Amars, sin slägtinges död, oc jag kunde fnappt hindra mg från att le, då fafen gällde blott twå oxar, som dödats af ett nyss till trakten ans ländt lejon. Som snyftningarne tilltogo, och dene na Lit ide war angenäm, styndade jag att göra slut derpå, med försåkran utt iag icke skulle aflägsna mig förrän jag dödat det elafa djuret, som gjort dem få mycket meyn. Tärarne upphörde, fom af förtrollning, oc mina rättsökerskor gin go ut med få muntert prat, fom om de warit fåfra på en lycklig utgång. Ten duar, fom rådt om de döde nå