Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1856, sida 2

Sedan jag kommit mig något före, den blåa strimman kring halsen börjat förswinna oc jag skullelemna sjukhuset, dit man sändt mig, hade ett antal meds lidsamma personer sammanskjutit 50 P. St., med hwilka jag lemnade hufet och bosatte mig ånyo längt ifrån min förra wistelseort. Jag fom tid Stafford, blef der skomakare, vd Gud har wälsignat mig i mitt yrke. Men, oaktadt all förkofran i wälständ; oaltadt jag förströdde mig med flitig läsning, med spatserfärder, deltagande i såallskaper, dans oc) lusspartier, war det en enda jag ej kunde förgäta; en enda swäfwade standigt framför mig, wafande eller sofwande, wid arbete eller under s)öslolöshet. dh denna enda war hon, den gudomliga swartyäriga qwinnan med alabasterhyn, rosenläpparne oc de mörka förförtska ögonen. Jag fick ingen ro; bon dref mig omkring natt och dag; iag söfte den srartyärige qwinnan, men funs de icke finna henne. Hundrade gänger föll den tanken mig in att om jag bänger mig änyo framkommer säkerligen qvomnan. Men dresten i församlingen, för hwilfen jag veklagade min wända,