Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1856, sida 2

mina syner, hwilka jag ofta för mina wänner berättat. Han begärde fom en sista nåd att fi tala med mig. Jag war halfwa natten efter hans dom hos hos nom och berättade om den swarthäriga qwinnan, hennes rosiga läppar od eldiJa ögon. — Schmit! — ropade Bill, slutligen; — Sqmit, har förbarmande med mig och häng mig i morgon. Om ni gör det, kommer nog den swarthäriga qwinnan. Jag studsade i början, men wande mig snart wid tankan derpä, då det är en sanning och blir en sädan, att snaran ger i dödsminuten en den själfullaste jordiska känsla, och hwarföre skulle icke bödeln bereda den lifdömde ett fi plåge fritt slut fom möjligt? Jag beslutade mig derföre dertill, då ingen annan fanns att tilgä. Jag gick om morgonen till öfwerdomaren och sade honom att jag wore sinnad att hänga Billy Goldjmitta hwarmed han förflurade fig nöjd. Jag gick till den sjuke ordinarie bös deln, som gladde fig åt att ingen af hans yrkesbröder från andra grefskaper skulle komma för att möjligen stöta ut honom ifrån tjensten, samt underwesade mig i