ränker, efter någst slags konsbkarepp för att söka befordra sina afsigter. Kan han ej genom sitt tal werka öfwertpgelse, id bår han heldre fe fin mening förfalla, ån att på smygwägar föfa utföra den. Han fan i alla fall föka trösta fig dermed, att em idsen i fig sjelj war god, få skall den, likasom ett utsådt frö, i inom tid båra frugt. Ett misslyckadt förfök att genom drifwa en får ide, fan wisserligen smär. ta honom, men aldrig bör han harmas deröfwer, eller fälla modet och missttösta att i andra fall funna wara lockligare. — Framförallt bör riksdagsmannen af. sky det egeneliga parti wäsendet, såsom ett gift för den konstitutionella statskroppen, och såsom en wid ingångåvort för splitets twedrägtens, hateta, hämndens och den läga egennottans tallöfa odjur. Det ens da parti, fom får finnas, och till hwilket regeringen och alla riksdagsmän böra enbälligt bekänna fig, är fådernesdlandet. Chefen för detta parti år fåne ningen fjelf. Def organer funna dwarje ögondlick ombytas. Det tillhör derföre hwar och en att igenkänna det för tillfället nyttjade organet och hylla fig till detjamma. Ingen får derföre på annat fått, än grundlagarne medgifwa, söka medwerka till allmänt wäl. Dessfa lagar, hwilka utgöra kontraftet emellan fonungen och foltet, och säledes grunden för båda fon: trahenternas inbördes rättstillitånd, böra anfes fåfom den gemensamma säkerdetens helgedom, hwilken ide fan oskäras, utan att skaka statsbyggnaden i dess grundidas lar och göra landet till en tummelplais, der styrkan och listen oupvhorligt skulle tåfla om wåldet. Båda kontrahenterna böra derföre wara angelägna om grund. lagens widmafthållande och fluta fig i orubbligt grundlagsförbund till hwarandra samt säledea ante aktningen för ömsesidiga rättigheter såsom första wilkoret för samwerkandet till gemensamt w ål (C. A.)