rodrer i fina starka Hinder, fer du hur safert och djerft de binga deruppe i de slingrande rärna. Dallen iast, ni hälla ert lif i edra egna händer. Hör, hwil. fen windstöt. Den kommer som frän dei djupaste fjerran, först tjutande wildt, der. på ru lar den ipäligt bort ofwer böljorna. Fram od åter darrar fartyget fom i krampdrag, än til ena sidan, än til andra, det refer fig åter, det lyder åter; i dess lydnad ligger dess räddning, det klyfwer återigen böljorna Men hwad är det som störtar frän ran ut i hafwet? Skummet sprutar högt oc) döljer det, men det höjer fig åter. Genom skyarnas springor kastar månan en ljusglimt, ete medlidsamt leende. Det är Wilhelm, det är gossen, fom älskade de bläa böljorna få höpt, han har före tat ned i def upprörda sköte. Och de älska honom för mydet att släppa honom igen. Förgäfwes stirra bedröfwade ans sigten ut ofwer fartygets reling, förgäfwes kastar man linan ut; de små hån derna kämpa en afmäktig kamp för lif wet, det krusiga hufwudet böjer fig än en gång i månsträlarna, men snart år det fördi. Nägra obestämda tankar swäf.