Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1856, sida 2

na inbilla fig att allt war en dröm od att bet mar hans kila hurwud hon säg hwila på kudden, men bet war inbyls ning, allt war tomt. Qch ingen fanns ber, som funde säga ett tröslande ord, ingen, — hon wred sina händer och bad högt til Gud för sitt enda bara. Och hwar fanns wäl gossen, då dessa warma böner uppstego til hinlen? Se! midt på det stora bafwet, ei långt fran bemmet flyger den lätta seglaren öfwer böljornas berg. Windens ädla gångare, fom förr med lydigt finne bar fartyget fom dess herre på fin rygg, har nu far fat toglarne och tumlar sig i wildhet år alla sidor; skyarne äro dess fladdrande mahn och böljans fradgande skum flyger fom fradga om def sidor. Afwen bafe wets afgrund uppröres af def stampande hof, medan den ån wältrar sig i böljornas famn, än tager ett dansande bopp ipp mot bimlens höjd. Men på fartygets knakande planka, om år en boll i elementernas händer, ir dock en enda som är starkare än de. Se bur alla segel swinna från de bugs nande mafterna; ser du det käcka, falle )sodiga ansigtet på den man, som häller