Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1856, sida 2

hwiskade han i luften, men det kunde hon ju icke höra, men det war som om hans hjerta wille rifwa sig ut ur bröstet och flyga tll henne och der kände hon wisst. Kände hon ide, att några ömma, innerliga tanfar derute söljde henne till Det lila huset, til den tomma flugan, till den ensliga bädden, der hon dolde sin smärta? Här hwilade bon sedan så mången orolig nat, än förskräckt af wil da drömmar, än wäckt af stormens buller. En natt war isynnerhet swar. Det war en wärnatt, men himlen war swart och hotande od allt war mörkt. Biormen tumlade fig bland skyarne i i all fin wildhet och slungade fina swartgrä massor frän den ena kanten af himlen till den andra; månen fom endast fram ett och annat ögonblick. Det lila huset darrade, tafuenarne föllo ned med brak på gården, dörrarne drogos fram och tilbafa och det hwisslade och pev i fforfte nen. Modren lag waken i i fin lilla frus ga, bon reste sig upp, knåppte ihop sina händer oc utbröt i fin ängest: O, min käre, lille fon, hwar är du i denna före färliga natt? Och bon fåg bort til bang säng, fom stod få tom; hon wille få ger