Norrländska Korrespondenten – 13 augusti 1856, sida 2

de skepparens hårda hand och tryckte den till sin mund, men plötsligt stadnade hans glårie. Min Mor! fade han bedröf wad. Wi stola gå ull henne, sade Kaptenen, lade bort pipan och tog sin hatt. Nästa dag luftade en frisk wind. Fare taget falladt Förhoppningarna skot för fula segel ut om hamnen; resan gick till Brasilien öfwer de fora hafwen, och Det skule gå mången månad innan anfaret äter föll i det watten, fom rullar mot fädernerstaden. Men, uti werlden! ur! ywiskade den muntra winden; friskt mod! smilade den Hara solen, och: lef wäl — förg it mig ej! fade de rullande böljorna, och uppe i masten dansade den unge gossen, swängande sin röda mossa och gret af wemod och glådle. På land gingo många menniffor lugnt och fila; de tycktes wurna fast till sam ma fläck oc skulle aldrig fe det sköna, berliga och underbara; fom den stora, wida werlden bår sitt sköte, men bland dessa stod odså den fåra modern, fom ide hade annan glädje här i werlden ån honom och dolde ansigict i det af tårar fustade förklädet. Min Mor, sarwal!