Förhoppuingarna. (Forts fr. föreg. N:o) — owems goese är vu, frågade Kap: tenen. — Min Mor lefwer af sitt arbete, swarate gocrsen — oh Far, Han blef derute — ban pekade är sjön — jag vare nog också lust att probera vå det, men Mor säger, art jag är för liten än: nu. Tror Kaprenen werkligen att jag ar för liten? fortfor han med ett ffilme aftigt löje och jag sjömannen i ögar. — Hör på pojke, känner du också nås gor till ett fartyg? Nu war gossen tydlig; i ett borp war han uppe hos Skepparen, nämnde med blirtrande ögon oc blossande kinder alla skeppets delar; intet segel eller tåg war honom obekant, och Kaptenene öga föoyde honom med waldebag. — Jag refer sil Årasilien, fade han, dar du luft att wara med, men wåägen är lång oc det är ide allud godt wader. Gossens swor war glädje, han fattas