När derserten kommer, knackar wärden på ett glas och äskar liud. Han bäller nu tal — det är alltid någon ärad gäst, t. er. Borg mästaren från Skråköping, fom nu gästar Ruckelföping, eter en Ridman i Skanör fom fommit till Falsterba, eller är det en älskad makas födel se eller namnsdag att fira — kanske stadens sängförening träder opp och fun ger IBåren är fommen eller Maltins milda öga — och få kommer skäl ef ter skål. Slutet är att twå gubbar i öfra rar den blinka ät hwarandra och tala bhalje högt öfwer bordet: Bror ffal — Nej Det är bror — Nej, jag är ingen tas lare — ja, det är bra ändä — och få knackar den ene brodern på glaset och talar och siger: Hm — mitt herre stap — bm — hm, jag är ingen talare och egentligen borde ordet tulfallit en annan, men jag fär — det är klart att wi alla bjertligen — nej — af hiertat hjertligen römma — nej — dricka en hiertlig skäl för wär wärd och wår wärdinna, wår Rädmanska — ha — jag år inte wand att tala —