Ruckelköpings Sällskapsnöjen. En specias historia af Onfel Adam. (Forts fr. föreg. N:o) Men flickan der, med en thesked S:t Julen i sin glas, fom wål femton gåns per blifwit tröckt af fina gam a grannar, utan att winct tyckes förminskas — — nu — nu drack hon ur alltihop på en gång och lägger det fina fingret på glas sers fot. Dm jag fåg rätt, få drad vice Håradshöfdingen der borta ur hela sitt glas ocksö, äfwenledes utan påtryckning. — Hade en blick blifwit werlad mellan dem, eller war det en händelse att de unga tu — vrecis på ca gång drucko? — Nej, vat är en färlefåhandel, midt för pvoppes och mammas oc förbi alla te öfrigas näsor; de tyda om hwarandra. Min Gud, sä litet bråk gör kärleken af sig; stort mera bräkar ej den sanna wånskapen hycber; men sällskapswånsiapen håller ett faslig: wäsen, nickar, ropar, stickar wackmästare dricker i bot ten — det är skillnad.