de båten och rockte gossen ned i tjapet. Månen, fom såg ned mellan skyarne, säg bonom åter dyta upp, säg honom rös ra läpparane, fom wille ban tala, och en aning om nara befrielse gjöt fin glans öfwer hand rena drag. Intet spär af förskräckelse wanställde det fröna anletet. Då han sista gangen kom upp, bar han en Bof tryckt i fin famn. Wägorna slungade den döde upp på stranden. Der låg han få blef i mänljuset, ett saligt leende swåfwade öfwer läpparne, fom tycktes öppnat fig till fång; ett uttryck af glad förundran, fom stillat fig till salig frid, hwilade öfwer anletet. Det ljuslodiga hufwudet hwilade mot Boken och en ranka af en sjöwert lindade fig med bleka klockor fring hang bröst. Sä funno honom Gunild och främlingen, då de med bloss ilade ut att föfa fin älskling. Det är underligt med of menniskor. Då wi begrafwa wår glädje, funna wi aldrig tro att wi dock skola lefwa, och att blommor funna wera upp ur graf. wen. Benjamin hade blifwit begrafwen med den gamla Bibeln i fin famn, och sedan uppblomsirade de odödliga orden