Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1856, sida 2

fläder i Gunilds stuga, tande Benjamin med fin båt åter ut vå hefsoet, i hopp att ännu rädda nigor, eller bämta dem, fom sökt sitt skydd vå klippan. Hu, få stormen jagade den slilla båten! Seglet rörde nästan watinet, få lutade det ibland. Underliga tankar fiego i gossens själ, hans drömmande ögon sågo soner. Se! fatt ej nacken der på fiipe pan oc stormen lekte med hans vimmi ga mantel och hwita skägg? Han slog harpan, hwars strängar glimmade som mänstrålar; men Benjamin war töf för bans tjusande fång. Egirs dö:trar lockade honom ned i djupet med klara perlor och skimrande korall; deras slöjor swäfwade upp och ned; men den stumme swarade ej på deras wink Han fig ned i wattnet oc töckte sig fe fin Fare mors Bibel dernere på en bädd af bror: ta neckrosor. Då grep honom en outsäglig längtan efter den gamla Boken. Han tockte att bilderne höjde fig derur och swäfwade fom hägringar öfwer watt aet. Plötsligen fom siöfrun med utflas get här och öppen famn emot honom — hon ryckte honom ned — det war få fallt, det war en jättelik wåg fom Hwålj: