Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1856, sida 2

fasa att han kommit försent; men hans skarpa blid följde ett föremäl, fom gun: gade på wattnet — syutes och förswann. Då ffyarne delade fig, fig han en ung, blef man, fom böll fig fast på eu plan: ka. Och huru syntes wäl Benjamin för den olycklige, fom kämpade med det wredgade hafwet? — Nu, just då den simmande tröttnade, säg han ett ljus som en stjerna swäfwa öfwer wattnet — det närmades — han fig liksom hywita wingar — Nej, det war ett segel — det war en båt, fom skyndsamt ilade emot honom. Mänen blickade fram och han säg en skön, ljudlockig gosse, med mörka, tankfulla ögon, stä wid styret; — war det dödens eller lifwets Engel? Wägorna döfwade hang besinning och hotade att rycka honom i djupet; han sträckte fin darrande hand mot båten och en warm, starf hand fats tade hans. Med outsäglig möda Ilydades det Benjamin att rädda främlingen; han förstod ej hans tacksägelser, hörde ej ett ord af alla, fom riktades till honom; men han förstod de lifliga årbörderna och de strälande blickaraa. De hunno tan: bet, och medan den främmande fick torra