Norrländska Korrespondenten – 30 juli 1856, sida 2

stifckade och brasan sprakade, medan mins den tjöt och träden ffafade fina kala grenar. Det war en hemsk afton. Plötsligt börde gumman ett skott. Hon sprang upp och lyssnade. Gossen följde benne med frågande blickar. Ännu ett! Det är nödskott, Gud hjelpe deml ropade hon gjorde hastigt några tecken åt Benjamin. Som en pil war ban med den lilla lyftan nere wid stranden, der bwirf: lar of gulnade löf och wägornas skum susade emot honom. Han hissade seglet, och den lilla lycktan wid dess topp, och utan att märka gummans böner ock förs maningar, skundade han ut på der brus sande hafwet. Hej, få det gif! — månen rycte ibland undan fin täta flygande molnslöja och blickade ned på den djerfwe seglaren, fom nalkades det fjunfande skeppet. Det bade stött på en under wattnet deld Mips pa, tagit läck och sjönk nu långsami. Ett hurra for old England swäfwade sorgligt genom natten — och steppet sontes ej mer; månen glittrade pi de skummiga wågorna, som förjagade hwarje spår deraf. På klippan hade troligen nägon räddat sig. Benjamin säg med