nmi I. man ej fännt maken på lång tid. Sa, wisst woro wänliga elfwor med, då den hwita duken, prydd med gröna löf, fig på bordet, och sockret blänkte på ett stort lönnblad vredwid pepparkakorna i wafs korgen och den blanka kaffevannan Aoltserade och stänkte den flaraste bruna dryc. Mor Guniid och Benjamin kungade med fopparne och drucko Kunnens skäl. Men — bwad war der för ett rofigt anfigte, fom juft nu tittade in? Det war Sigrid, Benjamins syster, fom tjenade längt bort i Himmelsta by och få sällan fom på besök. Da flod gläds jen upp i tak; flickan omfamnade dem, tog det hwita klädet från sitt bruna hår, jemkade sitt förkläde och Öppnade knyter med fringlor och äpplen. Sigrid war sjelfwa glådjen. Hennes röda läpvar logo få ofta, OM då tittare de snöhwita tänderna fram, oc det blef små gropar i de friska kinderna. När bon fom, då war det fom om man fått en fnipe pa friska syrener midt på en winterdag: bela sommarens fröjd stod med ens för dem. Men mwadra wisor å aldrig långa, och Sigrid fid aldrig fanna långe. Bars nen derhemma kunde ef leku utan henne och mor funde ej hjelpa sig. (Forts.)