der och att det wurit upp och burit frukt. De gingo tillsammans till asken. Der flod blott ett murket, torrt tråd, utan blomma och frukt, utan allglans. Hwad skola wi tro? Hade elfworna eller Bens jamin gjort gumman detta spratt? Den, fom älskar folksagor od) underbara ting, tror det förra, och de förståndiga och upplyste det sednare. De fom ej wilja höra talas om under, tala klokt om lyse wed oc tysta besparingar, men jag fir ger, att om det war Benjamin, få war han i förbund med fmå goda andar, fom lärde honom att i tysta natten arbeta, för att så frön till glädje. Små qwicka andar, fom hittade på att få begagna ben murkna stammens sken. Det tycktes wara en egen wälsignelse med dessa små pengar. En af dem förwandlade sig till doftande kaffe, en till hwitaste socker, som kom resande från staden i sällstav med några pepparfafshjertan. Då det hackades, syntes små blirtar i stugan. Det war så roligt fom ett fyrwerkeri och säg så sött ut. Och då kaffet brändes, spred sig en så upp lifwande lukt genom hela kojan, att gum