A4 flog upr sina blå ögon, och de sade: 7NUt hwad j wiljen menniskorna skola göra eder, det gören j dem. Hastigt sprang han upp, tog nägra af de sma prestinnorna med fig och ilade hem, till gummans stora glädje. Då Mor Gunild sent en mork qwäll gick förbi asten, säg hon någonting lysa under trädet. Försigtigt smög hon vit, för att kanste få fe någon elfdans. Nej, men hwilket under! Der lyste ett litet träd af klaraste silfwer och deromkring lägo små silfwerpenningar som affallna frön. Gumman war aldeles förwånad; hon plodade upp ätta sädana penningar, Wågade hon behålla dem? Jo, det mås ste ju wara en stänk af elfworna. Hon teg den qwällen, ty få mäste man göra; annars skulle de wredgas och förwandla sin gäfwa till idel grästen. Tidigt om morgonen waknade bon och säg på fit fond. De åtta små penningarne flrålas de lika blanka och werfliga; de buro ej Elfdrottningens, utan wär gode Konungs bild och walspräk. Det war sanning och ingen dröm. Nu wifade hon dem för Benjamin, och han log få skälmskt och tecknade lifligt, att hon ju fått silfwer