Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1856, sida 3

på gudomlig tröån och menstligt delta gande? Om få är, då wet du yvilken skatt gamla Gunild ägde i fin Bibel. Hon hade ingen annan Bok; ur denna enda källa hemtade hon i sin enfald all sin uppboöggelse, hela sitt nöje. Hon hade genomlefwat den och i fin inbiill ning fett alla personer den talar om; hon skulle kunnat måla af Moses, Pha. rao, Efter od Judith, om hon bara funnat måla. När hennes Son, den raffe Solvaten, dog och lemnade fin unga buftru i för: twiflan, då behöfde Gunild fin wans lugnande ord. Och då den unga pustrun dog, i det hon gaf lifwet åt en fon, då sökte Gunild råd för dödens smärta och lifwets oro i den gamla Bor fen, Men ännu en sorg äterstod för gumman, ty Benjamin, fom de i dopet kallat sorgens barn, war döfstum. Hans soster, Sigrid, war ett var år äldre, uppfostrades hos fin mormor; men den döfstumma gossen förstod blott Mor Gunild fig på. Han fom till henne, Det war en klok, tankfull gosse med djup. sinniga bruna ögon oc tjuslodigt bår. Han wäxte upp under fila lekar och