Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1856, sida 2

dom, fom domgolen öfwer mia uttalat; men det sker genom ett lif, inwigt är tälamod, ånger och bön. (Efter en lång paus) Ait der blifwer mig möjligt, att genom den strängaste hot, winna den allsmägtiges barmhertigbet, förmår blott bertigens nåd, genom bewiljandet af min sista, min innerligaste bön. J fins gelset wid H ... finnes ett, flere alnar under jorden beläget, mörkt fangelserum. Att der — djupt under jorden, skilid frän werlden och dess förströelser, blott öfwerlemnad åt mig sielf och mina be: traktelser — få ångra och bereda mig till min föreftående dödsstund, är den enda, för min själs frälsning oundgängliga nåd, om hwars förlåning (Här siör tade han på fnå och upplyftade sina fjattrade händer) jag genom min nådiga furstes böga rättwisa anropar. Hertigen bewiljade bönen; F. blef förd till det ohyggliga fängelfet wid Ö... — Ingen beträder en ny, hjertligt efter längtad lefnadsbana, fom erbjuder honom alla lifwets behag, med en känsla få locklig, fom den F. erfor, då han needs sänktes i detta mörka och rysliga fängelset. Hertigen hade uttryckligen befallt, att