Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1856, sida 2

sin sjelfanklagelset med lifwet hade Han intet mer att skaffa; han blott motsäg ten efterlängtade döden under rättwisant blodsbila. Han wille genom fitt offent ligen utgiutna blod försona Gud oc menskligheten. Han tänkie aldrig pä, att ännu en gång fe fin mafa och fina barn. ty ban kände för wäl Emilo hjerta för att weta, alt den englagode regenten skulle rikligt sörja för -dend: eftevlefwans de, fom hade räddat hand lif. Beräfs nande dagen, på hwilken han trodde sig blifwa kallad tit domstolen, fatt han en afton utanför sitt bus, då en ryttare, med hatten djupt nedtryät i ansigtet, höljd i en wid, hela gestalten omsluten mantel, sprängde in på gården, oc, fe dan han lemnat honom ett bref, hastade åter med lösta tyglar. Brefwet Hade ingen utanskrift. Me faniskt bröt F. det och blef ganska förs wåänad, då han igenkände sin förra lands: herres fil. Furhen skref: Ängren förs sonar hår nere od der ofwan. Detta hade F. ide wäntat. Han motsåg med otålig längtan döden genom domarens utslag, och fuxsten, i hwilkens tand han sondat, oc i ywilkens land