Blommorna wåra i hunden få friska, Så sköna i fårg och i doft; Endast om tro och om färlek de hwiska, Och lifwål år blomman ett stoft; Ty hösten den kalla Han dödar dem alla, Ob öfver grafwen, når lifwet är släckt, Wintren brer oskuldens snöhwi:a drägt.