te äf ven min kårlct ännu starkare; hwarje foresate, att äfwen på henne taga en försatlig bämud, blef för mia den första afsty, och då jag för första gången lem rade mur kammure oc) gick wid hennes arm, så swor jag i tysthet att ide mer byfa Någon tanke på det förflurna oc blott lefwa för den innerligaste färick ll min Mari; men odet hade beslutat, att bär för mig ingen lyda mer skulle blomma. Kyrkowaktaren berättade, att Mari ofta gid till Rudolfs graf, att von der bad och fällde bittra tårar. Jag lurade en dag på den trolösa, dä hon ur en lönnläda i sitt klädesskäp framtog ett portrått af Rudolf — det hon med mästarehand sjelf målat och upphängt öfwer min skrifpulpet, men som efter yans död war förswunnit —, hon tryckte det med wärma och innerlighet till sitt bröst, höljande det med tyssar och tårar. Den slumrande swartsjukan waknade, den glödande kärleken blef ett rysligt Hat; jag wille mörda henne med sin älska res bild trydt till sitt hjerta; men en hastig död skulle för henne wara för ljuf. Från detta ögonblick bemötte jag den halade med den isigaste föld, förakt och frånffjus