Norrländska Korrespondenten – 16 juli 1856, sida 2

Några buro hem mig, andra liket; de öfriga skyndade förut för att förbereda min hustru, låta hemta läkare från närmsta slad, och ombesörja allt fom mar härwid att göra. De woro redan olla Fem ma, då det blef fändt, att jag waknat ur min djupa wanmaft. De trängde sig omkring min bådd, de uttömde sig i de hjerttigaste ord af deltagande och tröst, de gäfwo mig de mejt talande bewis på innerligaste farlek. Ack de anade ide, att de slöto fig til en fönnmördare. sag befann mig i min sångkammare, ingen mer war der. Förkt efter en stund förmådde jag tänka. Nu inkom min hus siru med ögonen röda af gråt; tigande öctraktade bon mig med en blick, i Hwil fen wemod, smärta, fänstan af en med förlätelse blandad anklagelse motmördaren och af öfwerwägande kärlek uttalade sig Jag förmådde icke uthärda denna olick, som war ett uttryck af få många stridende känslor. Högt syftande tryckte Mari min yhand till sin feberlikt vallans de barm. Låkaren fom och först efter fyra weckor war jag utan fara. va blid vå mina twå älskliga barn, färlefen till lifwet, tanten att förstöraren