arbetare och arbetstagare, wåsenilig mån böra tillskrifwas den politiska ställnmg, H.M. Konungens wisher kunnat, under den Proviga striden mellan mättiga grannar, låta fåderneslandet intaga, lan ingen tän. kande betraktare af tillorageiserna undgå att inse och derför tackfamt erkänna. Att den stora spanmåksutförfeln likwål icke i någon del af riket wållade brist; att de inhemska spanmälsprisen, sedan seglationen på hösten upphört, smäningom med 20 å 25 procens föllo, och att nu på wåren sådane behållningar förefinnas, fom mede gifwa ytterligare sdanmälsutförsel från nås stan tikets alla stapetstäder, utgöra glange punkter, fom förfullkomna den redan ljus få taflan. Andesyner från Lappmarken. Under denna rubrif medelas i Geftes tidningen MNorrlantsportea en från VWappmarfen insand artikel, bwari bee rättos: att en qwvinna i Westerbottens Lapomark, någor mer än 50 är gammal och hustru till en fs d. solr at efter År läng swår bufwudwärk aflet; att tläfar ren, fom aldrig kunnat bli tof på den besynnertiga sjufdomen oc) fom trodde att upplysning i detta fall genom en obduftion funde winnas mot 10 Mor B:co fit mannens iilärelfe att taga buf vudet af den döda och sända det til Stockyolm; att resten af liket derpå or dentliat begrafdes, och an mannen som längesedan supit opp de af läfaren er bällna penningarne, redan hannit alömma fin förlust, då den aflidna hustruns bufwudlösa wälnad plötsligen wisade sig såwål för mannen som för andra personer. J orten skall nu Arubblag mycket öfver, buruwina andenpvpenba. relsen föranledts antingen af missnsje deröfwer att bufwudet skiljdes från froypen eller deröfwer att den erbällna fönes skillingen nedlades vå krogen. AlUmogen lärer wara mest böjd för att tro fpökeriet föranledt deraf att mannen druckit opp fin bustrus bhefwudr — Sammaledes berättas om den widt be. resta, i Lycksele år 1854 aflidna långa Lappflickan, hwars skelett af bennes ans höriga fäldes, att hon för flere personer wisat sig och alltid frågat efter bwad klockan warit, samt då en sädan för henne blifwit wisad, bon sjelf lärer sagt timtalet och derpå förswunnit. — Den bufwudlöfa bistorien föreskrifwer sig troligtwis frän nagon, som, under inflytelsen af det för läkorens venningar erhällna ruset, sett i fyne. — — — — — Carl den tolfte och Grefwe Wachtmrister. Carl den tolfte gjorde en gång i file skap med fin kusin Hertigen af Holytein och nägra andra af bofnaten en fpatfers ridt oc stötte derunder på en bög af byggnadetimmer. Hertigen is:eslog då den unge och oförwågne Konungen att förföka om hästarne kunde hopva Dderöfs wer. Carl war icke allenast willig härtill utan wille sjelf wara den förste som skulle gifva hällen sporrarne. Åmiral Hand Wachtmeister tog häften i tygeln och höll den unge Konungen tillbaka med de orden: Nej, min herre, ni får ej rida deröfwer! Fortörnad utfor Herii: gen af Helstein mot bonom: Hwad? Ni AN er att förbjuda er Konung att handla efter fin egen wilja. Wadte meister inföll genast: 7 5rå Durchlaucht må sjelf försöka er lyda, om det få lyster er: men min Konuna skall icke foga sig efter ett infall af er.7 TIet ni med bwem ni talar ? frågade Hertigen ännu mera förbittrad. Na swarade Wachi mcister, jag wet mycket wäl att jag talar med Hertigen af Holstein. Men Ers Durchlaucht täcktes också erinra fir, att ni talar med Rikoradet Grefwe Wachtmeister. Min Ronung kan wid ett sädant bopo lätt bryta halsen af sig och i sädan händelse tror ni er blifwa Konung i Swerige. Men detta skal: