Norrländska Korrespondenten – 12 juli 1856, sida 2

dagligen ljufware, hennes ord innerligare, hennes uppmärksamhet mot hwarie hans önskan mera förekommande. Jag älskade Mari med den mest brinnande kärlek, den renaste trohet; jag hade intet att förebrä mig mot henne. Samma färlef, samma renhet fordrade jag tills baka. Swartsjukan plågade mig med de olidetigafte qwal; ty hwarje ord, fom Rudolf talade med Mari tycktes mig ömmare, hwarje blid, fom hon gaf bor nom, eldigare, hwarje sammanträffande mera efterlängtadt, mera förtroligt, än tillförene. Jag följde Rudolf med största uppmärksambet; jag gick få längt uti att lura på dem båda, att jag lemnade Rudolf, i hwilken mitt afundsjuka, förbländade öga såg min lyckliga rival, ofta hela dagen hemma, och, under det man trodde mig djupt i skogen, stod jag flera timmar på ett smygställe, för att speja på och öfwerraska de alskande, för att offra dessa förbrytare ät mitt hjertas röfwade frid, åt min brånnmåriza ära och mitt störda lugn.? Hmwarje minut gaf mig nya misstankar, men ännu aldrig full öfwertygelse; denna wille jag raskt framkalla. Jag