Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1856, sida 2

skildrade han i prisande ordalag den ens samhet, stillhet och ro, font der råder — (med en djup suck) — jag älskar denna ensamhet, detta fredliga ställe: jag skall wara der sä lycklig. Emil: Jagtparken är er; jag talar ren i dag derom med min morbror och han skall wisst ide lemna min bön ohörd, för att uppfylla en önskan från mitt lifs räddare. — Ni är, efter er begäran, jägmästare i B....rt. Jag betraktar från detta ögonblick er säsom min tjenare, och fom fådan bjuder jag er att mottaga en jägmästares underhåll, hwil. Fet jag för er bestämmer. DÅ nu ännu en fråga, öfwer hwilken jag fordrar sanning. Owarföre behagar er ide tjensten bog min morbror, hwilken doc hang undersåtare få hjertligt älska? F. (Med sänkt hufwud och fmåfvans de stämma.) Jag hade den olyckan att genom en oförsigtigbet skjuta en jagte kamrat. Från den frunden, har den plats, som jag bär bekläder, det land i Hhwils fet jag lefwer, blifwit mig en ständig förebråetfe, ett föremål för högsta oro. Tanken att hafwa befläckat hemmets mark med ett mord; den djupaste ånger,