na. Han kände sig få matt att han må ste bäras uvpför trappan; lifmedikus blef tillkallad, och Emil föll i en feber, hwilken höll honom twå fulla weckor wid bädden. På de första stunderna, då Emil war nog stark till något samtal, hade han berättat för fin morbror, hwad fom hor nom wederfarits, men hans räddares gestalt hade blifwit honom så dunkel och hans beskrifning om honom, hade sä litet utmärkande, att hela hofwet uttömde sig förgäfwes i gissningar. En kammarjunkare hade det infallet att i all tysthet utforska af postiljonen, fom hade fört hertigen hem, men äfwen denne kände icke mannen, som hade fört upp hertigen i hand wagn, dock wissre han noga ber strifwa densammes gestalt och klädnad, hwilken den just uppgående månan hade wisat honom, hwarigenom det lyckades den ifrigt fig bemödande att i jägmär staren F. upptäcka Emils räddare. Hertigen och morbrodern förärade den werksamme kammarjunlaren en rik skänk, och bägge gåfwo honom det uppdraget att ännu samma dag rida till jigmäftars bostället, der F. bodde, och befalla den.