ben till dödsstöten; då small ett skott, och mördaren wältrade sig rosslande wid Emils sida. En stor, stark man med bögdsa och jagtwäska sprang ur närmsta snår, grep Emils hand och drog bonom raskt med fig bort öfwer ängen. TIi mäste ffynda, bwiskade han til hertigen, det år ännu några af detta band i granne skapet. Denna del af parken, hwilken wi nu genomskrida, år ganska smal, landswägen är icke längt borta och snart skola wi uppnå ett ensamt stäende wärdshus. Emil war af den nära dödsfaran så gripen, att han förmådde intet säga, och intet fråga; tigande skyndade han bort wid sin räddares hand och snart nädde de landswägen. En lätt postwagn for just till hufwudstaden; den obekante lät postiljonen bälla, och hwiskade till honom några ord: lyfte hertigen upp i wagnen och få gick det med lösa tyglar till refis denfet. Det gjorde stort uppseende i furstliga slottet, då en wanlig vostwagn få raskt inrullade genom porten, men allmän blef förskräckelsen och bestörtningen, då Her: tig Emil blef oh wanmäktig blef buren ur wagnen af de framskyndande tjenare.