Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1856, sida 2

skref sjelf befallningen deröfwer till den. derboende jägmästaren, och hertigen red straxt efter taffeln dermed till denne, lät bonom noga wisa sig ve bäste fmädjursstigar, de tillfötlitligaste platser att stanna på, och nedlade redan samma afton en stätlig hjort. Det war pä fjerde dagen efter wades, då hertig Emil straxt efter solnedgängen flod under en gammal ef, wid hwilfen han öfwersåg en af granar i en wid krets omsluten äng, fom mestadels war en tummelplats för talrika willebråd oc låg på gränsen till en annan jagtpark. Aftonen war något dyfter; mid andre randen af ängen wisade fig stund efter annan något willebråd. Emil ffådade med spänd uppmärksamhet dir; då blef han plötsligt bakifrån kullkastad; en karl, swärtadei ansigtet, ryckte utaf honom: uret och börsen ur fickan. Den modige Emil wille rycka sig upp; han brottades med röfwarn, han uppbjöd alla sina krafter, men karlen hade jättestyrka; han fattade Emil i strupen, tryckte honom med sådant wäld till marfen att han knappt förmådde andas, od drog raskt fråm en lång bred knif. Han höjde han