hwar att fylla jig sjelf, utan att Tunna påräkna någon ersättning derför. — Från Fahlun berättas, att staden och def grannskap haft befök af åtskittiga Holländåre eller Tyskar, hwilka utpråuge lat få kallade Holländska duktyger och annat linnekram, derwid de ådagalagt stor skicklighet att tura enfaldigt folk. Öfwerallt sälja de vet sista de ha qwar, och det till werkligt röfwarepris. Mönstret på dur karne skall wara af utmärkt skönhet, men befinnes wid närmare efterseende wara halslinne, tunnt oc) dåligt. Härtill får Red. af Norrl. Korresp. bifoga den underrättelse, att dylika hånds lande hafwa, enligt en till Red. af en hr Kronolänsman i orten insänd notis, be sökt Norrland, genomrest åtskilliga fodnar och bedragit allmogen på medförde förenämnde waror, till ett uppgifwit be lopp af 500 Ror inom ett enda lång. mansdistrift. Resenärerna hafwa wisat stor brådska på sin resa. Länsmannens bostad hade de icke lust att besöka. — Fer att drifwa sitt schacker till det Ytterita, hafwa dessa handlande inbillat alls mogen att de genom kriget förlorat sina fabrifer och nu woro ute för att försälja deras sista fabrikstillwerkning, hwilken de skulle försälja till hwad pris som helst, för att inkassera penningar till underhåli för deras på allt utblottade, hemmarwarande familjer. Dessa yttranden hafwa naturligtvis wäckt medlidande hos den godtrogne allmogen, som betalt allt hwad bedragarne begärt för den ytterst dåliga waran. Emellertid torde denna under rättelse tjena till en warning, att fe fig för innan man inlåter fig i affårer med dylika handelsmån.