plötsligt dundrade ett skott, od) allt på fänningen, allt i dalen tom i rörelse. Man fann Eweline wanmäktig, neds sjunken wid kanonen. Man frågade, undersökte, och då hon ändteligen åter fom sig före, tillstod bon upprigtigt, owad hon gjort, och ywarför hon gjort Det. Det war en moders försök att räds da sitt döende barn. Tårar stodo i den gamle, annars is: kalle öfwerste Fabers ågon, och han före mådde ide uttala de hårda ord, hwilka Hand pligtkänsla tillhwiskade honom mot den, fom blifwit en förråderska af fäfte ningens tillständ och derigenom måste bidraga til def snara öfwerlemnande ät fienden. Han lät föra Eveline til tornfamma: ven och gaf befallning att hemta hennes man ur arresten. Ingen of dem fann ord för den skakning, fom gripit deras hjertan. DÅ wisade fig en underhandlare från fiendens läger, och öfwerste Faber, oms gifwen af fina officerare, git honom till amötes. Han medförde följande bref: sx Öfwerste! Ni har i det ytterfta gjordt, hwad