Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1856, sida 2

i ungdomsstyrkan, få lår detta minne blifwa en uppmaning till. mildhet för hela ditt lif. Lät aldrig förgäfwes bedja dig af fattiga och hungriga. — Mamma; dina ord nä knappt mitt swaga öra; fom närmare. Det stärker mig. om jag bör dina ord, om jag häller din hand i min. Då Eveline, sakta grätande, ämnade gå till honom, blef hon warse, att dere inunder en artillerist hade nedsjunkit wid: fin kanon. J en plötslig, halft wansinne påfommande tanfa, fattade hon en penna och stref: Fransmån, i detta fäste förfmåtk: tar grefwe dÅubigny med fin maka och ende son; de dö hungersdöden om icke ni förskaffar dem hjelp. Eder, fina landsmän, anropar om denna hjelp en före twiflad moder. Eveline dAubigny. Denna ffrift band hon wid en fen, och omwecklade den med linne, och då hon ofta fett buru kanonerna laddats och afskjutits, wille hon nu försöka att skfjuta stenen ned i dalen. Hon trädde ut ur tornet och öfwertygade fig att ar. illeristen war död; en stund försökte hon örgäfwes att utföra sin föresats, men