Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1856, sida 2

ma deras längsamma, försträckliga död uyDetta barn, hade hon sagt, är en helig oss anförtrodd pant; wi hafwa inger rätt att lemna det faders och moderlöst åt fitt elände; och den tanken kan er uppftå bog dig, att wilja sluta dess un ga tif. — Hwad ser du dernere, mamma? frågade, Eugene, fom blifwit wäckt a hennes uppstigande, men war för swag att resa sig och gå till gluggen. — Jag ser himlens herrliga sol uppstiga, bästa Eugene, glänsande, som om den ej belyste nägot menskligt elände; lag ser Coblenz med sina hwita hus, sin gröna, lummiga bargrund, och röken från tusen härdar; der finne lycka, Eugene, glädje och föda. Och bos of intet ans nat, än förtroende till guds nåd. Tänk derpä, mitt dyra barn, tänk derpå, att wi genom gud snart hafwa Sfroerwuns nit alla lidanden och ad nöd. — Jag fan ide tänka, mamma; mitt hufwud swindlar få underbart. Men ännu är det känsla i mitt hjerta, känsla för pappa och dig. — Eugenel skulle wi öfwerlefwa den: na nöd, och för dig är ju mesta hoppet