Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1856, sida 2

Fabers beslutsambet, — men äter utan framgång. Jcke mer med saktmod mot. tog ban afslaget; han rasade, hotade och förglömde fig ända derhän att försöka wild. Som tilldragelsen hade wittnen, fann sig kommendanten föranlåten att bestraffa förolämpmngen med enskild arrest. — Så, tänkte den ärlige krigaren, stall jag ätminstone spara den olyocklige den smärtan, att nödgas wara wittne till lidanden, dem han icke kan lindra. Det usla rum, hwilket grefwinnan bebodde, läg i ett af borgens högsta och fastaste torn. Dä solen, dagen efter grefwens arreflering, lyfte in genom flott gluggarna, steg Eveline tidigt upp, för att i morgonluften stärla sina swaga, federaktigt rysande lemmar, läggande sitt hufwud intill den smala öppningen, såg hon ned på Rheim flodens klara, blå watten, som flöt fritt bort, längt bort frän fästningen, och den önskan uppsteg hos henne, att det måtte höja sig upp till henne och draga henne med fig ned i sitt djup. Men snart ängrade hon fina ankar, liksom hon förut förkastadt d Aus nignyd förslag, att beslutsamt förekom.