Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1856, sida 3

pan kunde jag fe efter, hwad de inne slöto. Den gamle Navenscroft hade gifwit mig en guin i stället för en half! Mitt hjerta började flå med wåldjamhet, sinnesrörelsens rodnad färgade mina finder och jag behöfde stödja mig mot wäggen för att icke falla, ty ljungeldar tyctes fara förbi mina ögon, och blinda mig med sitt sken. Pä ena sidan ropade til mig en roöst: — Din zamle wän har irrat sig, gif honom igen fin halfwa guins! På den andra wisade mig ett magisk: finger den förfärliga skräman på min gamla sitrumpa. Def belwetiska mun lande i mina öron förnyade den före gående aftonens flidord öfwer min elåns diga fotbeklädnad. Likasom för att öka frestelsens wädor, kom i detta ögonblick en handlande jude att för mina ögon framställa ett par ull: strumpor, fina och glänsande fom silke. Jag swettades, mina händer rörde fig krampaktigt, guinäen brände mig. Den fördömda juden ropade immerfort: hands la strumpor, min wackra miss, handla! Sedan kastade han ögonen på ming