Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1856, sida 2

behagsjukt klädda fot. Jag hörde tid od med ett par bittra utlätelser, iag fåg två eler tre ironiska ögonkast, fom gine go mig till hjertat. Lif vål war jig nöd: fafad att wänta en hel wecka och en dag förrän jag kunde köpa nya strumpor, ty jag war skyldig en krämetska, af hwilfen jag bade föpt tyger, hela den fumman fom jag dagen derpå hade att tyfta hos theaterns kassör. Denna hårdhjertade qwinna skulle icke ha latit mig dröja en dag med min skulds betalning, om Pet bode gällt mitt lif. Döm om min oro! Huru skulle mina strumpor, fom jag wanligtwis twattade om qwällen, innan jag lade mig, för att följande dagen ha dem rena, tåla wid åtta twättar i det Ober find, ywari de befunno figt jag böll på att bli galen! jag afundades alla dem som jag räkade med hela strumpor! jag stannade utanför hwarje strumpwäfwares bod, och ett ögondlick rann den tankan mig i sinnet — fattigdomen är en före färlig rvådgifmare? — ja, min herre, den olyckliga tankan att stjäla ett par fArume por, fom hängde utanför en bod. En fallswvett öfwergär mig ännu när jag sänker derpä! Tre gånger gid jag deris