Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1856, sida 3

dig ide fullborda missgerningen; för må du döda mig! jag skrifer få att den frems mande waknar, jag wäcker ditt barn, att det fan lägga händerna tillsammans och med sitt gråt öfwerrösta den onde ande, fom drifwer sitt spel i dig, — — — Det rörde fig i kammaren, och en rafling wid dörren låt förmoda, att den re sande suckade i sömnen eller lyssnade på den förfärliga dialogen och beredde sig till förswar. Martin stirrade, blef fom en wålnad, på dörren, hans hand grep ännu fastare om mordredskapet och hans ögon rullade fruftanswärdt omkring. Sibylla darrade fom en febersjuk, hens nes blid swäfwade ängsligt fram och tillbaka emellan den upphetsade mannen och kammardörren, och hennes läppar tyd tes framstamma en brinnande förtwiflad bön. — Det är intet, — hwiskade Martin, då det åter blef tyst bakom dörren, — han sofwer och har ingen aning om det fom föregår. Jag begynner nästan att frukta, att det icke skall aflöpa utan larm, men Gud ske lof det är intet! — Och du säger: Gud ske lof! — föll Sidylla honom i talet, — Gudlöse! brän.